lovisasmadrid

Igår var en riktig skitdag. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv, eller jo det kanske jag har, men tårarna rann som en vildsint fors ner för mina kinder. Jag grät när jag såg min fula vindögda katt på en bild, jag grät nar jag såg Lina smedsjö filma sin svinkoppa, jag grät när jag såg en hemskt osmickrande bild på Tove, jag grät när jag såg fula bilder på Matte och Hanna. Ja jag grät när jag såg det mest som befinner sig i Sverige för tillfället. Idag är det bättre kanske, jag vet inte, den smygande känslan av hemlängtan kommer fram mot kvällen. Men ifall jag klarar med såna kvällar så klarar jag väl det mesta antar jag.

Mest av allt saknar jag mina systrar. Jag har liksom inga syskon här, det blir så ensamt.
Nej nu ska jag inte skriva mer, jag känner hur tårarna kommer krypandes.

 Nu ser jag inte tangenterna för tårarna är ivägen.

Jossan ifall du ser detta ska du veta hur mycket jag saknar dig och Anna. Ni är de drygaste, jobbigaste, underbaraste och mest älskvärda systrarna man kan få.