lovisasmadrid

Ingen vet om det här. Jag har gråtit otaliga gånger runt husknuten. Jag har hatat mer än älskat att vara här. Det har gått 4 veckor och jag vet inte ifall det är såhär det ska kännas?
Ska man gråta varje dag? ska man titta upp mot flygplanen och låtsas att det är en själv som sitter på väg hem?

Jag är så less att säga "mm que rico" till maten som smakar piss. Jag är less på att få ett hånskratt emot mig när jag inte kan den rätta tempusformen på oregelbundna verb.
Jag vill sitta och dricka te och kolla på idol med mamma och jossan i soffan hemma med mysbelysning.
Jag vill ha kompisar som sover över. Jag vill äta ost och skink-paj. Jag vill träna på friskis och svettis. Jag vill åka moppe. Jag vill ha filmkvällar med Tove. Jag vill ta hemskt vidriga bilder vid rälsen med Hanna och Matilda. Jag vill ta promenader med ida. Jag vi ha det så jäkla kul med emma. Jag vill ta långa fikor efter skolan på café leon med de  fina tjejerna från klassen. Jag vill gå på små hemmafester. Jag vill ha en rolig naturklass. Jag vill till och med städa på dagis för att jag hatar det, men det är sverige för mig.

Jag vill inte ens lära mig spanska. Varför ska inte föräldrarna vara inne på skype när man mest behöver dem.
Varför att jag så dålig. När man fyller 18 om 5 månader ska man kunna vara 4 veckor ifrån sina föräldrar utan att vilja dö.

Det har inte hänt något speciellt här nere jag lovar. Jag har bara insett att jag ska vara här ett år med 3 veckors upphåll som kommer gå lika snabbt som mina humörssvängnigar( de tre veckorna alltså).