lovisasmadrid

gårdagen... vad ska jag säga. Kvällen började bra med en fika på..... spänningen är olidlig... STARBUCKS med josefine. Julbelysningen i Madrid var otroligt fin. Mäktigt med alla bollar, granar och stjärnor som hängde i gränderna i alla möjliga olika färger.
Sedan fick kvällen ett riktigt pissigt slut. Jag lämnade Madrid storgråtandes, ensam kl 1. Jag ringde hem och väckte både mamma och pappa. Pratade med dem i 20 min. Lyssnade på kent och insåg att det bara är 25 dagar kvar i det här helvetet där knivhugg i ryggen är lika vanligt som hundbajs på trottoaren.

Idag blir det plugg på ikea med Josefine igen, och sedan ifall jag kanske träffar ellen.
Ingen utgång iaf. Jag vill inte känna mig ensam. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är i en grupp på 10 tjejer i Madrid. Film i en varm säng med en påse godis är 1000 gånger bättre.

Jag läste precis på josefines blogg att man inte ska tänka tillbaka på den här resan som den resan då man bara gick runt och längtade hem. Jag ska försöka göra det bästa av de här 25 dagarna som jag har kvar. Men hur lätt är det när man känner att man inte har nåt,nån att förlita sig på. Alltid gå runt och trippa på tå. Göra rätt. Inte vara sig själv. Feodalt samhälle där de udda är längst ner i pyramiden.
Vafan hände med respekten till att alla är olika. Alla går inte runt och säger "fan va snygg du är, heting" "Jag älskar dig mest i hela världen, baby".
Ytligt smicker som man säger bara för att tjäna poäng. Jag är inte sån, jag kommer fan aldrig bli.
Hur kan man älska någon så himla mycket efter bara 2 veckor? vara bästisar och inte kunna leva utan varandra.  Bullshit.

Jag är jävligt bitter och bara less.
Jag får inte ut hela min bitterhet på papper så jäkla bitter är jag