lovisasmadrid

Det har gått närmare en vecka, eller 5 dagar här i Sverige. Jag är inte besviken, det är jag inte. Allt är som vanligt. Vad annars hade jag föreställt mig? Det var ju det här jag ville, inte sant?
Mitt svenska trygga liv med mina fina vänner. Det har jag.

Ändå är det något som hugger till i magen när jag vet att jag hade chansen att bo ett halvår till i Madrid. Jag vek mig och det kan jag redan idag ångra. Dels för att jag har hemskt fina vänner som ska tillbaka till Madrid, dels för min fina värdfamilj och dels för att Madrid en är bra stad. Jag trivdes faktikst. Jävligt bra. Även fast jag inte vill erkänna det själv. Jag ville inte inse mitt eget misstag med att åka hem. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är ledsen över det. Jag har gråtit och gråtit. Men samtidigt kan jag inte lipa över spilld mjölk. Det kommer nya tåg och mitt liv går inte under.
Jag kommer till Madrid i påsk och fram tills dess ska jag göra det bästa av Uppsala. Lilla jobbiga Incestuppsala. Som ordspråket lyder: Man vet aldrig vad man har tills man har förlorat det. Jag kan skriva under på det.