lovisasmadrid

De tre vännerna

Nu är det 15 dagar kvar här. Ett paradis för vissa och ett helvete  för andra.
I början var det skärselden för mig, men nu är det inte det. Jag vet inte hur jag mår. Jag tror jag trivs. Jag gråter aldrig, men jag är heller aldrig riktigt lycklig. Jag skulle absolut kunna bo här ett halvår till, det skulle jag. Jag kanske inte ens skulle vantrivas, jag skulle nog på riktigt trivas. Men det finns så mycket jag längtar hem till. Jag tror inte det är normalt att man längtar hem så här mycket. Varje dag får jag otroligt många flashbacks från livet i Sverige. Jag längtar så mycket hem så att det känns ibland surrialistiskt. Som att livet inte finns hemma i Sverige, att det är en dröm. Men jag vet att ta avsked här kommer vara så otroligt tufft. Vissa kommer jag aldrig träffa igen. ifall dessa 2 veckor som är kvar kan gå lite långsammare vore jag tacksam.


Jag hatar Maragrita för att det blev så här. Jag fick fel bild av spanien från första början. Efter det  har jag betonat de nekativa händelserna mer än vad jag har upphöjt det positiva. Liksom varit mer ledsen när det hänt något dåligt än vad jag har varit glad när det har hänt något bra. Vilket är väldigt synd.

Nu ska jag skriva klart den här jäkla religionsuppsatsen.